"Nu är enkelt avhjälpta hinder åtgärdade"

Har du läst den här rubriken någonstans? Jag längtar så efter att få läsa den, och att det som står är sant. Det handlar om hinder i den fysiska miljön för personer med funktionsnedsättning, hinder som inte är så svåra eller dyra för de ansvariga att åtgärda, ”enkelt avhjälpta hinder”. Sedan 2003 har det funnits föreskrifter utgivna av Boverket, föreskrifterna HIN (nuvarande version HIN 3 BFS 2013:9) med syfte att få kommunerna att åtgärda de hinder som finns på gator och andra allmänna platser. Målet med HIN var att åtgärda alla sådana hinder till år 2010.  Många kommuner har gjort satsningar, men alldeles för få. Och i stället för att intensifiera arbetet så verkar uppgiften ha lagts på hyllan.

Det här är naturligtvis generella uttalanden. Det finns säkert kommuner som har tagit sitt ansvar på allvar och gjort ett seriöst och verkningsfullt arbete. Som föreläsare i ämnet tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning i utomhusmiljöer brukar jag söka efter goda exempel men har tyvärr svårt att hitta dem. Det är alltid någon brist som åstadkommits och som borde ha kunnat undvikits.

Det har gått 19 år sedan föreskrifterna gavs ut och kunskapsläget har ökat med åren. Forskning har gjorts kring hur åtgärder behöver utformas för att de ska fungera för de flesta. Handböcker har skrivits. Ändå finns brister som borde ha klassats som enkelt avhjälpta och åtgärdats för länge sedan. Dessutom byggs det nya enkelt avhjälpta hinder, både i nyproduktion och när man åtgärdat tidigare enkelt avhjälpta hinder.

Exempel gångytor på torg

Smågatsten har länge varit ett populärt markmaterial och återfinns ofta på våra gamla torg. Det lockar naturligtvis till fortsatt användning. Det är dock inte en yta som man kan betraktas som gångvänlig, inte för någon. För de som är beroende av hjälp på hjul är det ännu värre.

Figur 1  Ett torg med smågatsten. (Foto: K Renström)

Försök görs runt om i landet med smågatsten med slätare översida och det kan ju fungera för de flesta men både personer som har behov av rollator eller rullstol och synskadade som använder teknikkäpp får problem på dessa ytor. Orsaken är fogarna som ändå finns kvar och som inte är fyllda ända upp till överytan på stenen.

Torget på bilden kompletterades med ledytor och intilliggande smågatstensytor försågs med slätare stenar som ett ”enkelt åtgärdat hinder”. Ett test på plats med några personer med synnedsättning som använde teknikkäpp visade att de inte kunde uppfatta var ledytan var, varken med käppen eller med hjälp av de synrester de hade.

Figur 2  Torgytan av smågatsten kompletterad med ledyteplattor och flammad smågatsten. Tillgänglighetshindren kvarstår därmed. (Foto: K Renström)

Hindren försvann inte trots åtgärd. Visserligen är smågatstenen slät på överytan men alla fogarna gör att rullstolar och rollatorer rullar dåligt och ledytan går inte att upptäcka och följa eftersom teknikkäppen hakar fast i fogarna runt omkring. Kontrasten är också för dålig på ledytan, som dessutom är för smal. Ledytor utomhus behöver vara 60-70 cm breda och ha släta ytor på minst 60 cm bredd på båda sidor av ledytan, samt ha en kontrast på minst 0,40 NCS för att synskadade ska ha någon chans att följa dem.

Förmodligen hade det varit bättre att använda hällar, som illustrerat i Figur 3.

Figur 3  Fotomontage med förslag på hällar som gångyta. (Fotomontage: K Renström)

Med hällar blir det en slät och jämn yta för människor i rullstol och med rollatorer att ta sig fram på. Dessutom ger det ett tillräckligt tydligt stråk för synskadade att orientera sig efter. Visserligen hakar teknikkäppen i fogarna när man kommer utanför hällarna med käppen, vilket naturligtvis är obehagligt och sliter på handleden. Då får man justera sin gångriktning och försöka att hålla sig mer på hällarna. På kortare sträckor kan detta fungera. Med ljuskontrasterande yta blir det lättare för människor med synrester att hålla riktningen.

Varför har det blivit så här?

Jag har några hypoteser om varför det blivit ett så dåligt resultat, grundade på vad jag observerat och uppfattat under mina år inom stat, kommun och konsultverksamhet.

Hypotes 1: Föreskrifterna är lätta att missuppfatta.

Föreskrifterna är kompletterade med allmänna råd. De är formulerade med ”bör” och detta tolkas felaktigt som att råden inte behöver följas. De som gör den tolkningen har troligen missat att läsa 3 § där det står att råden är beskrivningar av hur föreskrifterna kan uppfyllas. Om man har en bättre funktionell lösning, eller åtminstone en lika bra, så har inte föreskriftsutgivarna velat hindra en sådan kreativitet. Syftet med en bör-text är alltså att främja likvärdiga eller bättre lösningar men resultatet har blivit sämre för personer med funktionsnedsättning.

Hypotes 2: Kunskapen är svår att hitta.

Föreskrifterna anger relativt detaljerat hur utomhusmiljön utformas för att det ska bli tillgängligt för personer med rörelsenedsättning. Hur ledstråk för synskadade behöver se ut framgår dock inte, mer än att de behöver vara tydliga både taktilt och ljuskontrastmässigt. Boverket hänvisar till en del handböcker men i övrigt behöver den som utformar miljöerna själv leta efter kunskap.  

Det har gjorts en hel del forskning inom området men det är i princip bara Trafikverket som dragit slutsatser och ställt detaljerade krav utifrån den (se i VGU, Vägars och gators utformning). Ingen har huvudansvaret för att forskningsresultaten leder till slutsatser om bästa praxis i kommunernas offentliga miljöer. Ingen ansvarar heller för att dessa slutsatser sprids. I stället finns många tekniska handböcker bland landets kommuner som säger hur just den kommunen ska utforma gåendemiljön. Till stöd för sina riktlinjer har man dragit sina egna slutsatser baserat på handböcker inom ämnet och genom att se hur andra kommuner gjort. På så sätt sprids oanvändbara och mindre bra lösningar lätt.

Hypotes 3: Det uppfattas som svårt att förändra miljöer så att det blir användbart för olika funktionsnedsättningar.

En del har snappat upp påståendet att olika grupper har motstridiga önskemål. Då kan man ju aldrig lyckas göra rätt. Utifrån denna felaktiga slutsats har man sedan skruvat ner ambitionen, med resultat att det fortsätter att se ut som på 90-talet eller tidigare. Personer med funktionsnedsättning kan därmed inte delta i samhällslivet på egen hand, trots att många åtgärder skulle ha underlättat för alla. Exempel på detta är ledstänger, ramper, sittvänliga soffor och bra belysning. Ett sätt att lösa motstridiga behov är att göra två närliggande lösningar. Då kan man välja att gå eller sitta där det fungerar för just en själv.

Övergångsställen är ett område där detta skett. Först testade man med kompromissen att göra en så låg kantsten så att personer med rörelsenedsättning skulle kunna ta sig upp och nedför kanten med rullstol, men så hög att synskadade skulle kunna känna den med teknikkäppen. Resultatet blev en kant som gjorde det besvärligt att ta sig upp från körbanan till trottoaren med rullstol eller rollator. Samtidigt var kanten för låg för att vara möjlig för synskadade att uppfatta med teknikkäppen. Sedan kom lösningen som blivit den allmänt använda, att göra en del av övergångsstället utan kant och en annan del med kant på 5-6 cm.

   

Figur 4  Exempel på ej funktionell kompromiss överst och funktionell kompromiss nederst. (Foton: K Renström)

Hypotes 4: Det står olika uppgifter i olika dokument och det uppfattas som oklart hur man ska göra.

Det har under åren producerats en hel del dokument i ämnet. De som skrivit dem har haft olika erfarenheter, förutsättningar och utgångspunkter för det som skrivits och illustrerats. Det är därför viktigt att tänka på det när man värderar budskapet i respektive rapport.  Med åren har kunskapen ökat och genom att verifiera utformningarna med dem som har funktionsnedsättning bör det gå att komma fram till lösningar som fungera för de flesta. När det gäller åtgärder för människor med rörelsenedsättningar så finns många detaljer att läsa i ALM 2. När det gäller synnedsättningar är tyvärr behoven mer summariskt beskrivna där. Då kan man titta i Trafikverkets rapport ”Planering och utformning för fotgängare med fokus på personer med synnedsättning” (Trafikverket Publ. 2016:170) som bygger på forskning.

Hypotes 5: Föreskrifterna HIN har liksom föreskrifterna ALM uppfattats som ej bindande. (HIN gäller befintlig miljö, ALM gäller ny- och ombyggnader.)

Jag observerar ständigt att det i nybyggda områden finns brister som behöver åtgärdas. Så ska det inte behöva vara. Det kostar samhället otroligt mycket pengar och fördröjer möjligheten för många människor att kunna delta i samhällslivet som alla andra. Var noga med att tillgänglighetsaspekterna finns med under hela processen.

 

Figur 5  Nyanlagda ledstråk som har för små valytor (0,7x0,7 i stället för ca 1,0x1,0 m). Ledytan har närmast i bild bra kontrast men saknar tillräcklig kontrast på den bortre delen. Kantsten och blomskål står inom den 0,6 m hinderfria zonen som behövs på båda sidor om ledytan. Det sista går lätt att åtgärda men övrigt blir en kostnad som hade kunnat undvikas. (Foto: K Renström, bilden nederst är ett fotomontage)

Efter alla restriktioner som varit under Corona-pandemin kanske vi är fler än någonsin som har förståelse för att människor inte vill vara isolerade hemma. Vi måste gemensamt hjälpas åt att bryta den i många fall livslånga isoleringen som varit standard för många människor med funktionsnedsättning. Boverket har uppmärksammat Regeringen på bristerna och det verkar tack och lov som att ämnet är på väg att lyftas upp igen. Jag hoppas att det blir med bättre resultat denna gång.

Tips

Tips 1: För att resultatet ska bli bättre, byt ut alla ”bör” i de allmänna råden mot ”ska” när du läser ALM 2 och HIN 3.

Figur 6 Exempeltext från föreskrifterna ALM 2 (BFS 2011:5, Boverket) där ”bör” ersatts av ”ska” (rött är tillagt).

Tips 2: Kopiera inte andras utformningar utan att först kolla upp att de givit önskad funktion. Använd sunt förnuft. Ta vara på forskningsresultat.

Tips 3: Om det finns motstridiga behov i vissa situationer, testa att lokalt separera lösningar för personer med olika funktionsnedsättningar, om inte en användbar kompromiss kan åstadkommas.

Tips 4: Titta på material från Trafikverket som presenterar lösningar som tillgodoser både personer med rörelsenedsättning och de med synnedsättning (Vägars och gators utformning, rapport ”Planering och utformning för fotgängare med fokus på personer med synnedsättning” (Trafikverket Publ. 2016:170)). Handboken Bygg ikapp (Svensk Byggtjänst) innehåller också i stora delar användbara lösningar.

Tips 5: Var noggrann med att granska utifrån användbarheten för personer med funktionsnedsättning i alla steg i processen, från planering till slutbesiktning, så att slutprodukten fungerar för alla människor.

Karin Renström

Trafikplanerare och tillgänglighetsexpert, Sweco Sverige AB

karin.renstrom@sweco.se